Katten del 2!
SOM vi har väntat på del två! Fast jag trodde det skulle dröja lite längre faktiskt! =)
Jag kan förstå hur du tänker och att du har varit orolig, på sätt och vis. Men egentligen så spelar det faktiskt ingen roll vad alla andra tycker, i det här läget så MÅSTE du ju följa din intuition och känsla. Alternativet är att man tynar bort och det är verkligen inte det som är meningen med livet.
Jag har alltid undrat och verkligen ifrågasatt hur föräldrar kan fortsätta ett helt utdömt förhållande "för barnens skull" för det är verkligen det sämsta man kan göra - precis som du säger -> vad lär man barnen då? Då måste det ju vara bättre att skiljas lite tidigare innan det blir bråk och tråkigheter.
Man kan självklart inte hjälpa att känslorna tar slut, det händer faktiskt med jämna mellanrum under hela livet! Jag tycker du har gjort det absoluta bästa för situationen, jag är helt säker på att dina barn mår fantastiskt mycket bättre med två glada, lyckliga, skilda föräldrar än att bo i ett olyckligt hem utan kärlek. Barn fattar mer än vad man tror dessutom.
Du säger att det är en självisk och egoistisk handling men jag undrar om du verkligen har rätt i det. Det här är det bästa för alla inblandade, även om de kanske inte inser det just nu. Som jag sagt tidigare, vem vill leva i ett kärlekslöst oförhållande?
Det var mycket starkt av dig att våga ta sats och bege dig ut i det djupa vattnet!
Ha en fantastisk kväll! Kram
PS Jag gillade också liknelsen med syrgasmaskerna, det är SÅ rätt!
_________________________________________________________________________________
Om du är nyfiken på vad vi pratar om så är det bara att följa länken...
_________________________________________________________________________________
Tjena! Tack för Din fina kommentar som Du så generöst gjort som ett helt inlägg! Vet inte vad som inte fungerat med kommentarsfunktionen, men bloggen har varit rätt seg under något dygn, vet inte alls vad det beror på.
Sitter just nu i England som sagt och har precis svarat på en annan intressant kommentar på mitt inlägg som gjordes i kväll. En som har svårt att följa logiken i det jag skriver, en kommentar jag inte annat än kan hålla med om, för jag har själv svårt att se själva logiken.
Sen känns det kanske som att jag ursäktar mig lite för mycket genom att ständigt återkomma till själviska handlingar, samt Du har väl delvis rätt att det kanske inte alltid är en så självisk handling. Det hela är både förvirrande och känsligt, för trots att jag gör mycket av detta för mina barn, så tror jag att denna förändring kommer ha positiv inverkan för mycket jag gör framöver.
Logik eller inte, själviskt eller inte - jag vet inte. Faktum är att det är väldigt lite jag vet eller kan presentera några direkta fakta för. Men rent känslomässigt så tror jag att detta kommer bli bra, för alla inblandade, framför allt barnen. Inte för att vi direkt bråkar hemma och har väl aldrig gjort, knappast när barnen är med i alla fall, men de märker ju minsta lilla känslomässiga förändring. "Pappa, varför ser Du ser Du så ledsen ut i kväll?" eller "Mamma, gråter Du?" är kommentarer man hör ibland - då har det gått långt... Då kan man ju fundera på vad de tänker ibland, alltså då de inte säger något utan bär det inom sig, sånt kan jag ligga sömnlös för.
Återigen, stort tack till Dig, hoppas Du har det bra!
Katten
