xcobra

Nej jag ljög inte, jag tror faktiskt att jag har en form av social fobi. Jobbet på SOS Alarm och en av mina favorithobbys (pokern) gör inte den saken bättre. Fast det började redan när jag jobbade på RKC förresten, då vi hämtade daktfoton på de gripna efter kontorstid. Det började säkert före det, men det var då som jag noterade det. Att den gripne ofta såg ut som din eller min lillebror. Unga vackra människor med hela livet framför sig. Kunde ha haft hela livet framför sig. Nu hade de ett annat liv framför sig. Risken att det inte skulle bli så är i princip obefintlig.

På casinot är det också unga vackra människor. Unga vackra människor med ring på rätt finger. Unga vackra människor med ring på rätt finger, ung fru och kanske en liten bäbis hemma. De har fortfarande kvar sitt jobb men blir skitförbannade när den unga frun frågar vart fan alla pengar har tagit vägen, det var ju bara två dagar sedan lön?! Minst halva lönen har försvunnit till de som sitter vid samma pokerbord. Han börjar  få panik och springer nästan till bankomaten för att ta ut  mer pengar - nu MÅSTE han vinna tillbaka ALLT!!

Men det gör han förstås inte. På vägen hem i tunnelbanan ser han lösningen...han ringer genast och fixar ett microlån, nu kan vi köpa lite barnmat och blöjor i alla fall och kanske märker inte frugan något... Vid nästa löning är han på casinot igen. Samma sak händer igen. Fast varje månad blir summan lite högre. Varje månad blir tillståndet lite värre.

Det här gäller förstås inte bara unga vackra nygifta människor, det kan hända vem som helst. Men hur ska man kunna veta hur en person man precis har träffat är? Missbrukare av alla slag är mycket bra på att dölja att dom är missbrukare. Givetvis söker dom sig till människor som dom känner kan ta hand om dom. Människor som dom kan utnyttja. Just den biten är jobbig.

När jag var liten (typ 10) så hade min kompis mamma inget tvättmedel. Hon frågade mig om jag kunde fråga min mamma om hon kunde få låna lite. jag blev jätteledsen och arg på min mamma när hon inte ville ge henne lite tvättmedel...  Fast nu förstår jag såklart. Och blir förbannad när jag tänker på det. Hur kan man utnyttja ett barn på det sättet? Det är fan lägre än Glocalnet.

Nu när man har växt till sig lite så har man lärt sig att urskilja energitjuvarna på ett helt annat sätt och framför allt, mycket tidigare. Men hur ska man kunna veta att nästa potentiella pojkvän man träffar inte är spelberoende eller alkis eller har något annat missbruk? Eller om han är ett potentiellt psykfall, eller någon som blir sjuk hela tiden för att få bekräftelse från andra, gudarna ska veta att vi får många jobbiga samtal till jobbet.

Många av de som mår psykiskt dåligt idag har jobbat själva inom sjukvården. Det påstår dom i alla fall. Jag börjar förstå det. Vi ser, hör och vet för mycket och någon gång borde det bli fullt liksom. För att ta ett annat exempel så har jag flera gånger varit med om att folk ringer till 112 och verkligen behöver hjälp för att något har hänt mer är så fruktansvärt otrevliga så man blir mållös. Självklart vet jag att det beror på att de inte kan hantera situationen, men är det inte enklare då att bara säga det och låta oss ta över? Självklart får de hjälp i alla fall. Vi är som en neverending stor jävla papperskorg.

Ibland så töms papperskorgen. Det ringde en väldigt gammal kvinna som bodde på någon form av äldreboende och berättade att hon hade ramlat igår. Igår?! Jag frågade om hon fortfarande låg kvar på golvet och om hon hade ont någonstans men hon sa att hon till slut hade kravlat sig upp i sängen. Fast nog hade hon lite ont förstås. Att hon bodde på ett äldreboende med personal tog lite tid att få fram och dessutom fick jag reda på att hon hade ett trygghetslarm, en sån knapp man har på armen eller runt halsen, för att snabbt få hjälp om man har lätt för att falla eller har någon allvarlig sjukdom till exempel.

Men snälla, varför har du inte tryckt på knappen?

Nej men det kan jag ju inte göra, jag vill inte störa säger kvinnan.

Men snälla ni, om ni ramlar på golvet och har svårt att ta er upp så måste du förstås trycka på knappen, det är ju det som är meningen?!

Ja men nu ligger jag ju i sängen igen. Jag brukar ramla ganska ofta, men nu för tiden tar det en stund att ta sig upp för egen maskin.

Men du måste lova mig att du trycker på knappen nästa gång du hamnar på golvet, det är ju det den är till för! Du får trycka på knappen när du behöver kontakt med personalen helt enkelt, det ingår liksom i "priset". En del människor trycker på knappen för att de vill ha ett glas vatten, självklart ska du ringa på personalen när du ramlar på golvet! Lova det!

Ja, du är snäll du, jag får väl göra det då, om du säger det. Tack snälla du, det var trevligt att prata med en vettig människa för en gångs skull, sa kvinnan till mig.

Tack själv, sa jag, men lova mig nu att du trycker på knappen nästa gång du behöver något!

Ja det lovar jag, sa kvinnan. Jag log när jag avslutade samtalet.
 
Jag undrar hur många äldre ensamma människor som ligger på våra äldreboenden som inte har "någon vettig människa" att diskutera lite med. Det måste vara fantastiskt frustrerande, speciellt när man inte kan ta sig ut för egen maskin.  Hur ska man kunna fortsätta vara klar i huvudet om man inte får använda det någongång?

Hur som helst. Mitt liv är rörigt just nu. Jag håller på och bygger om. Styr upp. Sover dåligt. Hinner inte med. För lite semester. För mycket jobb. Och när jag för en gångs skull är ledig ( i förra veckan) så glömmer jag först bort att äta och sedan häller jag i mig två flaskor rosévin lite för snabbt eftersom det är så förbannat varmt. Hur smart är det på en skala? Inte konstigt att jag blev full kan jag säga. Jodå, jag drack vatten också, men inte lika snabbt som jag drack det goda rosévinet... hihi. Det är lite komiskt faktiskt. Jag trodde först att jag hade blivit drogad innan jag insåg att jag hade glömt det där med maten..

Något som inte är komiskt är mitt hem. Det ser ut som - ja just nu är det jäkligt obeskrivbart..  Som något som är under ombyggnad typ. Finns inte en möjlighet att någon jag precis har träffat får komma hit just nu, det går bara inte. Jag fick aldrig någon chans att säga varför men du kanske fattar vad jag menar? Jag känner dig inte, men jag tycker absolut att du är en intressant person. Jag hoppas att du bara slängde ut mig ur din FB av en impuls och att du mår bra. Det skulle vara tråkigt när man för en gångs skull träffar en intressant person, om den försvinner innan man överhuvudtaget hinner upptäcka att man hade fel.

Fast livet går vidare förstås. Just nu har jag fullt upp med mig själv. Ombyggnad liksom. Snacka om social fobi...
PS. Jag måste lida av solsting eller nåt...först dricker jag alkohol utan att äta, sen börjar jag med ombyggnad både i mig själv och i min lägenhet samtidigt - hur smart är det på en skala?? No pressure, liksom...  korkskalle!