juanes!



Son caminos de caminos

Donde las piedras son las minas

Que van ropindo huesos

de la tierra que se queja

dejando invalida la esperanza


La dulce voz de un niño

se torna en la tormenta

de un llanto incontrolable

de dolores viscerales

que no entiende la inocencia


Los árboles estan llorando

son testigos de tantos años de violencia

El mar esta marrón, mezcla de sangre con la tierra


Pero ahi vienen bajando de la montaña con la esperanza

Las madres que den por sus hijos

y que sus libros para la escuala son su soñar

Pero ahi vienen bajando de la montaña con la esperanza

hombres y niños mal heridos, buscando asilo

buscando un sitio, para soñar y amar


No merecemos el olvido, somos la vos del pueblo

dice un señor sentado, con sus dos ojos vendados

pero que aún tiene la esperanza en sus manos


Los árboles estan llorando

son testigos de tantos años de violencia

El mar esta marrón, mezcla de sangre con la tierra


Pero ahi vienen bajando de la montaña con la esperanza

Las madres que den por sus hijos

y que sus libros para la escuala son su soñar

Pero ahi vienen bajando de la montaña con la esperanza

hombres y niños mal heridos, buscando asilo

buscando un sitio, para soñar y amar

Me enamora...



Cada blanco de mi mente
Se vuelve color con verte
Y el deseo de tenerte
Es más fuerte, es más fuerte

Sólo quiero que me lleves
De tu mano por la senda
Y atravesar el bosque
Que divide nuestras vidas

Hay tantas cosas que me gustan hoy de ti...

Me enamora que me hables con tu boca
Me enamora que me eleves hasta el cielo
Me enamora que de mi sea tu alma soñadora
Esperanza de mis ojos
Sin ti mi vida no tiene sentido
Sin ti mi vida es como un remolino
De cenizas que se van oh oh oh oh
Volando con el viento...

Yo no sé si te merezco
Sólo sé que aún deseo
Que le des luz a mi vida
En los días venideros

Léeme muy bien los labios
Te lo digo bien despacio
Por el resto de mis días
Quiero ser tu compañía

Hay tantas cosas que me gustan hoy de ti...

Me enamora que me hables con tu boca
Me enamora que me eleves hasta el cielo
Me enamora que de mi sea tu alma soñadora
Esperanza de mis ojos
Sin ti mi vida no tiene sentido
Sin ti mi vida es como un remolino
De cenizas que se van oh

Me enamora que me hables con tu boca
Me enamora que me eleves hasta el cielo
Me enamora que de mi sea tu alma soñadora
Esperanza de mis ojos
Sin ti mi vida no tiene sentido
Sin ti mi vida es como un remolino
De cenizas que se van oh oh oh oh Volando con el viento


Pokerkryssningen - foton




































take a bite, babe...    =)

















Pokerkryssningen...

Vilken härlig tillställning! Nu är fotona klara och jag har bokat in mig på nästa - hoppas verkligen att det inte krockar med Nordic Light i Sundsvall bara, då blir jag verkligen olycklig!!! Jag lägger in fotona vid 8-tiden imorgonbitti, efter det sista nattpasset - äntligen!! Visserligen är jag bara ledig en natt (pokersöndagnatt dock! *s*) innan jag jobbar ytterligare en natt, men ändå... Sen blir det långledigt över nyår! Fantastiskt!

Och det kan jag säga - jag kommer sakna de underbara människorna som jag jobbar ihop med på det här stället, men GUUUUUUUU vad det ska bli skönt att slippa jobba här!!!

Det fina i kråksången är att det kommer bli massor med tid över till saker som jag länge har velat göra - lära mig italienska, gå på danskurs (salsa kanske?), spela poker och umgås mer med vännerna som inte jobbar natt...

Ett helt nytt kapitel i livet börjar strax efter nyår och det ska bli oerhört spännande!!   =)

Tack älskling för att du fick mig att hitta mig själv igen!

En helt fantastisk julafton...

Jag jobbar natt...  FEM nätter på raken...
Det är enda sättet för oss som måste jobba, att se till att vi inte blir flyttade på passen hur som helst så att man missar precis hela dagen/kvällen eller vad det nu är... På julafton kan man ju jobba natt i värsta fall, men på nyårsafton vill man gärna vara ledig på natten...

Lägger man fem nätter på raken så är det ju ingen som går in och bryter det för att få löss mig på julaftons eftermiddag tex utan man är ganska säker på att få jobba det man bokat upp sig på, när man nu ändå MÅSTE jobba...

Så..jag jobbade natt natten till julafton, kom hem och slog in julklapparna och pga tekniskt strul och lite klantighet så kom jag inte i säng förrän strax efter 09 och var tvungen att gå upp vid 1130 eftersom vi skulle vara hemma hos mamsen kl 12... Jag fick stjäla lite av hennes tid dessvärre (förlåt mamma!) eftersom jag ville att min nya kärlek skulle öppna sina julklappar hemma, men vi fick en väldigt trevlig jullunch och några fina julklappar medans vår egen lilla kock lagade till maten!  =)

Tack mamma!  =)
Mamma har ju ställt in TV:n i sovrummet eftersom hon nyligen blivit höftopererad, det glömde vi bort när vi sa att vi skulle kolla på Kalle hemma hos henne. Men vi satt i köket och pratade i stället och lyssnade på Kalle, det gick bra det också.

Efter mamsen var det dags att åka ner och träffa älsklingens familj. Nervöst!!! På julafton dessutom. Julen har blivit konstig i år, den fick inte riktigt plats. Älsklingen åkte på en ordentlig magsjuka och fick tillbringa flera dagar på sjukhus, vilket inte direkt underlättade julklappshandeln eftersom jag var där med honom. Och eftersom mamma nyligen opererat höften kunde hon inte göra så mycket och eftersom älsklingen var så galet dålig så kunde han inte ha sina barn som planerat över julen. Allt blev helknasigt... Men otroligt nog, helt fantastiskt till slut!

Mamma var helnöjd med att vi var där på "föreftermiddagen" och älsklingens syster, svåger och deras dotter var supertrevliga och hade dukat upp ett helt fantastiskt julbord! En halvsyster kom förbi med sin sambo (?) och allt var så genuint juligt och mycket trevligt! Precis som jag visste så släppte nervositeten så fort vi kom dit, men jag är ju lite sjåpig när det gäller att träffa nya människor, trots att det alltid blir bra. Inbyggd reflex verkar det som..?

Älsklingen är inte helt återställd och dricker lite dåligt med vätska fortfarande, och fick ordentligt ont i huvudet så vi åkte hem vid 20-tiden. På vägen hem fick vi för oss att åka förbi Gamla Stan och titta på den otroliga granen som står på Skeppsbron, fast från Skeppsholmssidan så man ser den ordentligt. What a moment that was! En perfekt låt på radion dessutom och älsklingen tittade mig djupt i ögonen och sa "Åsa, jag älskar dig av hela mitt hjärta!"
Need I say more??

Nej, det behöver jag inte. Men jag gör det iaf.

Hans pappa har skrivit en saga som han sagt att han ville berätta för mig. Han hittade den i tisdags innan vi åkte hem till mig och nu var det dags. En underbart vacker saga!

Det är en ganska fantastisk man jag har träffat, inte nog med allt annat han kan så fantastiskt bra, han kan till och med läsa/berätta sagor... till och med för mig!

I love you babe!

Det blev en fantastiskt avslutning på en helt annorlunda men underbar julafton, som jag nu har ett helt gäng timmar kvar på, då jag måste dra iväg till jobbet... 

RSS 2.0