Det kom ett brev...
"Hej jag heter....det jag ska berätta för dig kanske låter lite konstigt, men du är min moster.....jag skulle vilja....skulle du kanske..." det svartnade nästan för ögonen och hjärtat stannade en stund.
När min biologiska pappa, som för övrigt inte alls har funnits i mitt liv, någonsin, gick bort när jag gick på högstadiet (i 7:an), så fick jag veta att jag hade två halvsystrar, en lite äldre och en ett år yngre. Det blev riktigt otrevligt vid bouppteckningen då den äldsta syrrans mamma förde ett fasligt liv och inte tyckte att vi andra skulle få del i något arv eftersom "dom var först", eller något liknande. Minnena är lite diffusa, jag var ju rätt ung, och tills för häromdagen så hade jag för mig att båda de andra två hade samma mamma.
Jag har aldrig ens tänkt tanken på att leta reda på mina halvsystrar, och nu när jag tänker på det så vet jag inte varför. Jag tror att det har att göra med att jag letade reda på min "riktiga" pappa när jag gick i fjärde klass, utan att blanda in mamma, och det tog en ände med förskräckelse! Jag önskar faktiskt med hela mitt hjärta att jag aldrig hade gjort det! Vi kan nog med stor sannolikhet skylla en hel del av min inställning till män på honom också, skulle jag tro.
Och nu har jag blivit upphittad. Inte av någon av mina halvsystrar som jag aldrig har träffat, utan den yngstas 19-åriga dotter. Hon är nyfiken på vem jag är eftersom vi är släkt. Hon undrar också om hon har några kusiner, i så fall skulle hon väldigt gärna vilja lära känna dom.
Brevet avslutas med "Om du är intresserad av att lära känna mig (och kanske min mamma?) får du jättegärna höra av dig."
Jag vet faktiskt inte. Vill jag verkligen det? Jag vet inte...
Klart att du vill. Du kommer att ångra dig om du inte ger det ett försök. Blod är tjockare än vatten och även om ni kanske är superolika och du bara träffar dom någon gång så kommer du att ångra dig om du inte gör det. Det är jag övertygad om. Fint av henne att ta kontakt med dig tycker jag. Trist att läsa om din pappa. Det borde fan finnas ett lämplighetstest för att avgöra om vissa fick skaffa barn eller ej. Men som tur är verkar du haft en bra mamma med tanke på att du blivit som du blivit ;)
Tack Lina, det var verkligen snällt sagt! Jag håller med dig om pappor och lämplighetstest, och som tur var hade jag en himla bra "obiologisk" pappa som har varit med sedan jag var fem år, och dessutom en av världens bästa mammor så blev det ganska bra, det kan jag hålla med om.. ;D
Du har nog rätt i att jag troligtvis kommer att ångra mig om jag avstår från den här inbjudan. Jag får nog lyssna på dig, Lina! Tack!
Do it! Hon behöver en klok Åsa i sitt liv, det är jag övertygad om! Kram
Vi tar konversationen på anat håll men håller definitivt med både Lina o Rebecca.
Instämmer gör jag med.
Tack allihopa!! Det avgjorde saken! =)
Det finns ett gammalt ordspråk som funkar bra i det här sammanhanget:
"Bättre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge."
Kanske är ni syskonsjälar, kanske har ni inget gemensamt alls, mer än några gener. Men träffas ni så vet ni, och behöver aldrig mer fundera över vad det skulle kunna bli för relation.
I somras återsåg jag en släkting jag inte träffat på fyrtio år. Det har inte förändrat mitt liv, men däremot gjort det lite mer innehållsrikt.
